Centerpartiet vill vara Piratpartiet men kan inte

baja-c

Centerpartiets interna förslag till nytt idéprogram har väckt mycket debatt i media senaste veckan. Det har anklagats för att vara “nyliberalt” och för att tappa kontakten med socialliberalismen.

Särskilt tre frågor har väckt uppståndelse och hårdvinklats i media, nämligen att tillåta månggifte, fri invandring och att avskaffa skolplikten.

Om man ska använda ett ord för att beskriva förslaget till nytt partiprogram, blir det “frihetligt”. Problemet är att centerpartiets gräsrötter inte är frihetliga. Gräsrötterna är fortfarande en “borgerlig vänster” (ett uttryck från förrförrförre partiledaren Olof Johansson). Kanske är de rentav borgerliga socialdemokrater. Gräsrötterna minns centerns samarbete med socialdemokraterna 1995-1998 som något som definierar partiet i nutid. Socialdemokraterna är inte heller ett frihetligt parti, och skulle aldrig samarbeta i frågor kring öppna gränser, avskaffad skolplikt och månggifte.

Däremot är Piratpartiet ett frihetligt parti. Medlemmarnas åsikter spänner hela vägen över den politiska höger-vänsterskalan, men befinner sig tydligt på den frihetliga sidan. Det slår mig att Centerns förslag lika gärna – på gott och ont – skulle kunna ha lagts fram av (pp). De drivs dock inte av (pp) i dagsläget, men ligger enligt min bedömning ideologiskt nära sådana förslag som diskuteras i partiets intensiva politiska breddningsarbete.

Frågan om månggifte är minst sagt perifer i svensk politik. Den drivs inte av (pp), och ärligt talat tycker jag att det är lika bra. Jag ogillar frågor som i första hand är symbolfrågor. Vi har fortfarande mer akuta hål i vår politik att koncentrera oss på.

Fri invandring är ett frihetligt förslag. Dock ogillar jag förslaget! Det innebär inte (!) att vara nybyggare på det flykting- och invandringspolitiska området. Istället utgår det från en gammal motsättning mellan internationalism och protektionism. Bättre vore att inrikta sig på de mekanismer som i verkligheten styr den svenska flykting- och invandringspolitiken, nämligen lagstiftning och praxis kring sådant som asylrätten, budgetprocessen och anhörig- och arbetskraftsinvandring.

Dessutom uppfattas ett förslag om fri invandring som att det saknar verklighetsförankring, och det är inte enbart en pedagogisk fråga. (Det är som att vara mot krig. Det är ett gott ställningstagande som inrymmer en bra och visionär bild av världen, men blir lite realpolitiskt fånigt i dagsläget.)

Jag håller på och skriver ett gigantiskt blogginlägg om flyktingpolitik som jag hoppas ska kunna publiceras på Piratpartiets breddningsblogg inom kort.

När det slutligen gäller “avskaffandet av skolplikt” skriver Maria Wetterstrand klokt om mediernas obalanserade rapportering:

“Centern vill slopa skolplikten, får vi läsa, som om barn inte längre ska behöva lära sig något. I verkligheten rör det sig om ett sätt att utforma lagen som används i Finland och Danmark. Pliktmomentet flyttas så det handlar om lärandet och inte om själva skolbyggnaden eller formen.”

Detta känns i högsta grad som något Piratpartiet skulle kunna lyfta in rakt av. Det känns modernt, fräscht och frihetligt.

Centerpartiet kommer aldrig kunna bli ett piratparti, ett frihetligt politiskt alternativ. Dels därför att gräsrötterna inte är frihetliga, dels för att de är en del av en moderatledd batongregering som vill ha hårdare tag i skolan, hårdare tag mot ungdomsbrottslingar, hårdare tag mot asylsökande, allt hårdare övervakningslagar och hårdare tag mot folk som bryter mot föråldrad upphovsrättslagstiftning på nätet.

Det bådar dock gott för Piratpartiet att centern identifierat att det finns ett frihetligt politiskt utrymme i svensk politik.