Framtiden för Piratpartiet

 

Piratpartiet behövs mer än någonsin tidigare. Trots avslöjanden om FRA:s och NSA:s massövervakning fortsätter tyvärr övervakningsparadigmet att råda, vilket är särskilt tydligt i reaktionerna på de senaste terrordåden i Europa.

Samtidigt är de politiska motkrafterna svaga. Vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet prioriterar de digitala frihetsfrågorna nu när de är i en position där de har inflytande över regeringens politik. Samtidigt har Folkpartiet och Centern, som vek ner sig då de satt i regeringsställning, i sådan grad rationaliserat sitt kompromissande med de liberala idealen att ingen tydlig motkraft kan skönjas från borgerligt håll heller.

Piratpartiet behövs således mer än någonsin tidigare.

Jag känner en enorm besvikelse över Piratpartiets nederlag under supervalåret 2014. Piratpartiet har fullständigt misslyckats att vinna väljarnas förtroende, och att etablera sig som ett politiskt alternativ.

Jag har beslutat att inte längre stå till förfogande för någon post i partiet. Således aspirerar jag inte på att vara en del av en framtida partiledning, att vara rättspolitisk talesperson eller att sitta i partistyrelsen. Inte heller kommer jag att ställa upp för en ny period som ordförande för Piratpartiet i Norrköping efter vårt medlemsmöte på torsdag.

Orsaken är att jag har tappat hoppet om att Piratpartiet kommer lyckas att vinna politiskt inflytande.

Jag uppmanar dock ingen av mina engagerade partikamrater att dra samma slutsats. Tvärtom uppmuntrar jag alla de pirater som känner minsta lilla hopp om att Piratpartiet ska kunna lyfta någon gång i framtiden, att göra allt som står i deras makt för att bidra till detta. (Sannolikheten för att detta ska lyckas är inte 0 %, men enligt min bedömning är sannolikheten så låg att jag inte klarar att motivera mig till att investera ytterligare tid, energi och engagemang i partiet.)

Naturligtvis är det ett stort nederlag. Jag är ledsen över att partiet hamnat i den här situationen. Mitt beslut att sluta engagera mig i Piratpartiet är resultatet av en djup besvikelse. Samtidigt vill jag främst minnas allt det roliga, allt det fantastiska, allt som gjort avtryck, allt det som varit episkt och totalt awesome under de år som jag varit engagerad i Piratpartiet. Det har varit a hell of a ride och jag ångrar inte på något sätt det nedlagda engagemanget.

Just eftersom det saknas politiska motkrafter mot övervakningsparadigmet har Piratpartiet en teoretisk möjlighet att fylla det tomrummet. Partiets ”nya” partistyrelse har gett ett gediget, imponerande och professionellt intryck och det är min förhoppning att de tillsammans med alla engagerade gräsrötter ska lyckas utföra underverk, att de ska lyckas lyfta ett parti som utomstående bedömare nu betraktar som helt uträknat. Ingen skulle vara gladare för det än jag. Men jag kommer inte att finnas med på den resan.

Mitt samhällsengagemang tar dock inte slut med mitt engagemang i Piratpartiet. Det återstår att se om jag väljer att engagera mig i något av de etablerade partierna, i någon organisation i civilsamhället eller t.ex. satsar på mitt skönlitterära skrivande (så kan man också bidra till samhällsdebatten), eller försöker mig på en kombination.

Faktabaserad eftervalanalys till EU-valet


Bild från Piratpartiets valvaka 2009
(Bild: Piratpartiets valvaka 2009. Janwikifoto. CC BY-SA.)

EU-valet 2014 är över. Piratpartiet fick 2,2 % av rösterna och åkte ur EU-parlamentet.

Det får mig att vilja skriva en eftervalanalys. Vilket är en riktigt knivig uppgift. Dels är det flera pirater som redan skrivit sådana, så en analys som skrivs nu bör helst tillföra något utöver det som redan skrivits. Dels är det otroligt lätt att falla i en del intellektuella fällor när man skriver ett blogginlägg som i praktiken är en orgie i efterklokhet.

Därför har jag gett min eftervalanalys titeln ”faktabaserad eftervalanalys”. Jag ber om ursäkt för ifall det är lite för pretentiöst. Men jag har försökt att utgå från hårda mätdata, snarare än personliga åsikter.

Jag kanske istället borde kallat min eftervalanalys för ”groteskt långt blogginlägg”. För att göra det lättare att läsa har jag delat upp det i följande fyra avsnitt:

1) Korta refererat av och länkar till de analyser som redan publicerats.
2) Definition av ”intellektuella fällor” kring eftervalanalyser.
3) Fyra faktorer som avgjorde vårt valresultat i EU-valet.
4) Vad har vi egentligen för utgångspunkt inför höstens kommunval?

1) Korta refererat och länkar till de analyser som redan publicerats

Jag kan ha missat någon eftervalanalys. Men de jag sett är följande:

Nicholas Miles skriver, med ett konfrontatoriskt språk, en analys. Den är kanske svår att ta till sig för många på grund av den aggressiva hållningen, men jag tyckte att den innehöll tänkvärda synpunkter, främst om demografi och kommunikation.

Torbjörn Jerlerup skriver en analys som främst tar sikte på att partiet borde lyft fram breddningen mer i valet. Också Gustav Nipe är i sin korta eftervalkommentar inne på behovet av att lyfta fram vår breddning, särskilt vår antirasism. Jacob Hallén är i sin eftervalanalys inne på samma spår, men lyfter även diskussionen till det visionära och principiella, att vårt parti har ett behov av att ännu tydligare måla en bild av vilket samhälle vi vill ha.

Emma opassande skriver en kommentar om mediernas roll. Att vi måste kunna rikta uppmärksamheten på den roll media spelat, utan att det uppfattas som att ”skylla ifrån sig”. Sveriges radio granskar också mediernas roll för Piratpartiets resultat och lyfter fram behovet för små partier att vara kontroversiella och att skapa en konflikt med de övriga partierna.

Det har även hållits eftervalmöte i Stockholm och de ganska spretiga anteckningarna därifrån lyfter fram synpunkter från en del av de aktiva, om allt från vår valslogan till behovet av en app för vallokaler och frågor kring varför vi hade svårt att få genomslag i media. Allra störst värde har nog de anteckningarna utifrån ett praktiskt perspektiv – hur ska vi göra vid valen i höst, snarare än som övergripande analys för valresultatet. Även Magnihasa lyfter fram att partiet fokuserar på nästa val, men anlägger ett alleuropeiskt perspektiv och svävar långt ovanför de praktiska synpunkter som eftervalmötet i Stockholm pekar på.

Sedan har vi naturligtvis SVT:s stora VALU-undersökning. Särskilt intressant är det att jämföra med motsvarande undersökning från EU-valet 2009.

(Även Henrik Brändén har skrivit ett blogginlägg där han drar slutsatser av den senaste VALU-undersökningen, men utan att jämföra med motsvarande tidigare undersökningar. Jag landar inte i exakt samma slutsatser.)

Av VALU-undersökningarna kan man dra följande slutsatser:

  • En fjärdedel av våra väljare bestämde sig för Piratpartiet på valdagen. Inget annat parti hade så stor andel av väljare som bestämde sig sista dagen. (Spekulation: Var det för att de upptäckte våra valsedlar i vallokalen och plötsligt kom ihåg att vi fanns?)
  • Om det hade varit riksdagsval istället för EU-val skulle vi fått 0,8 % i resultat. Bättre än vad vi fått hittills, men lägre än 1 %-spärren för att få valsedlar utlagda till nästa val.
  • Vi ”stal” en del EU-kritiska väljare från Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet. Lustigt nog ”stal” vi även en del EU-positiva väljare från Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ. Vår balansgång att kritisera det demokratiska underskottet i EU, men samtidigt inte ta ställning för att gå ur EU, verkar ha positionerat oss väl. Även 2009 kunde man se en sådan effekt gentemot Folkpartiet och Miljöpartiet, men effekten är ännu tydligare nu.
  • Två tredjedelar av våra väljare valde Piratpartiet pga. de sakfrågor vi drivit i EU och en fjärdedel pga. vår insats i svensk politik.
  • Vi har större andel väljare som definierar sig som ”vänster” (40 %) och ”varken höger eller vänster” (37 %) än väljare som definierar sig som ”höger” (23 %). Det är en förändring mot 2009, men kan bero på att samhällsopinionen i allmänhet lutar mot vänster för tillfället.
  • Två tredjedelar av våra väljare har lågt förtroende för politiker. Bara Sverigedemokraternas väljare har lägre förtroende för politiker. Det är ett mönster som känns igen från 2009.
  • Vi har fyra gånger så starkt stöd bland män som bland kvinnor. Vi har absolut starkast procentuellt stöd i gruppen 18-30 år, men då den gruppen är förhållandevis liten är det ändå ett större antal människor som stöder oss och som är äldre än 30 år.
  • Sedan 2009 har vi störtdykt i gruppen förstagångsväljare, från 24 % till 6 %. Där har Nicholas Miles rätt i sina demografiska slutsatser. Samtidigt har det procentuella stödet rasat även i gruppen av äldre väljare, vilket får Henrik Brändéns slutsatser att bli lite egendomliga.
  • Vi har starkare procentuellt stöd bland invandrare än bland de som är uppvuxna i Sverige, vilket känns igen från 2009.

Slutligen vill jag även rikta uppmärksamheten på vår partiledare Anna Trobergs blogginlägg där hon drar slutsatsen att EU-valresultatet får konsekvenser för höstens valrörelse.

2) Definition av ”intellektuella fällor” kring eftervalanalyser.

Vad är avsikten med en eftervalanalys? Är avsikten att kunna utkräva ansvar för felaktiga beslut? Eller att dra slutsatser inför kommande val? Skillnaden är stor. En ansvarsutkrävande eftervalanalys kräver att de faktorer som i efterhand kan konstateras ha påverkat valet, även var uppenbara i förväg. Samt att det var faktorer som vårt parti haft makt över. Vilket får mig att komma in på detta med ”intellektuella fällor”.

Jag skulle nämligen vilja definiera några av de fällor en eftervalanalys riskerar att trilla i.

Kontrafaktisk historieskrivning. Betyder helt enkelt att man framför åsikten: ”Om vi hade gjort så här [insert random idé] istället, så skulle vi ha suttit kvar i EU-parlamentet/fått ett bättre resultat.” Vanligtvis är detta bara en obevisbar (mer eller mindre rimlig) hypotes. Kontrafaktisk historieskrivning innebär dessutom ofta att enbart eventuella positiva konsekvenser av ett alternativt handlingssätt tas i beaktande. Man glömmer lätt att ett alternativt handlingssätt även skulle ha kunnat innebära negativa konsekvenser som det faktiska handlingssättet inte innebar.

Rationaliserad efterklokhet. Det är mycket enklare att i efterhand konstatera vilka beslut som var rätt och vilka som var fel. Det är dock inte säkert att det fanns någon möjlighet att veta den saken i förväg. Vi människor har svårt att acceptera vår begränsade förmåga att förutse framtida förlopp. Det räcker inte ens att någon korrekt förutsagt ett förlopp för att detta per automatik ska ha varit möjligt att veta i förväg. En person som säger ”det kommer att bli krona” har 50 % chans att få rätt ifall hen singlar slant. Även väldigt kvalificerade bedömare har ofta olika åsikt om framtida förlopp, och det varierar vem av dem som får rätt.

Åberopa enbart partiegna faktorer. Det är bra att vilja ta ansvar. Men vi människor har en enorm tendens att överskatta vår potential att påverka utgången av stora händelseförlopp. Det är fullt möjligt att oavsett vad Piratpartiet hade gjort, så stod det inte i vår makt att försvara vår plats i EU-parlamentet. Utgången kan ha berott främst på externa faktorer.

Åberopa enbart externa faktorer. Det kallas också för ”att skylla ifrån sig”. Exempel: ”Allt var medias fel”, ”allt var Feministiskt initiativs fel” eller ”allt var riksdagspartiernas fel”. Helt oavsett om det var möjligt för oss att klara 4 %-spärren eller inte, så hade vi kunnat få ett bättre valresultat än det vi fick. Det är extremt osannolikt att vi uppnådde bästa möjliga resultat, helt enkelt eftersom det bästa möjliga resultatet bara är ett (1) utfall, medan alla sämre resultat är ett nästan oändligt antal utfall. Det är även orimligt att tänka sig att ett partis agerande och partiets valresultat helt saknar samband. Vi har säkerligen oss själva att skylla att vi inte fick ett något bättre valresultat.

3) Fyra faktorer som avgjorde vårt valresultat i EU-valet.

Så kommer vi då till själva min eftervalanalys. I den bryter jag säkert med gott humör mot alla fina intellektuella regler jag instiftat ovan.

Eftervalanalysen ska svara på frågan: Varför gick det så dåligt i valet?

  • Piratpartiet har inte varit synligt sedan 2009

Det räcker inte att konstatera att vår partiledare varit en av de mest aktiva partiledarna när det gäller att ta plats på tidningarnas debattsidor. De flesta människor har ändå upplevelsen att Piratpartiet inte synts till sedan 2009. Det är inte utan skäl.

Valrörelsen inför detta EU-val började 2009. Detta kan inte nog betonas. Tyvärr har de flesta av de eftervalanalyser jag sett hittills haft ett alldeles för snävt tidsperspektiv. Piratpartiet försvann in i ett stort svart hål 2009 och det dröjde åratal innan vi kunde påbörja arbetet med att bygga upp synlighet igen.

Ett visst ansvar för att vi försvann in i ett svart hål 2009 bär våra EU-parlamentariker. Jag kommer särskilt ihåg en kommentar på Christian Engströms blogg från 2009. En bloggläsare bönade och bad att Christian skulle publicera en bild på något från EU-parlamentet: ”Om det så bara är en bild på en kaffeautomat!”

Jag tycker att den kommentaren symboliserar att våra parlamentariker inte har lyckats synliggöra resultatet av att Piratpartiet kom in i EU-parlamentet, på ett populariserat sätt för folk i allmänhet. (Christian har haft ambitionen att nå ut med information om sitt politiska arbete i Bryssel i textform via sin blogg och via Twitter. Detta har aldrig lyckats tidigare för någon EU-parlamentariker och var dödsdömt även för oss.)

Till Christians försvar måste framhållas att han betalade lönen för både vår förra och vår nuvarande partiledare. Allt externt arbete Rick och Anna gjort under fem år har således bekostats av Christians Brysselkontor. Detta har naturligtvis även inneburit att hans kontor haft för lite resurser att föra ut hans eget politiska arbete på något mer populariserat vis.

När Amelia Andersdotter tog plats i EU-parlamentet påbörjade hon en serie webisoder: Exile6e. Det var i sig en genial idé, men webisoderna var för komplexa till sitt innehåll, för långa och på engelska. De hade aldrig någon potential att nå bredare väljargrupper. (Min kritik ska egentligen läsas så här: Webisoderna var för bra.)

Samtidigt som våra EU-parlamentariker – åtminstone för allmänheten – försvann in i ett svart hål, drabbades Piratpartiet i Sverige av en serie konflikter som gjorde det svårt för oss att ha ett externt fokus.

Som alltid när det går väldigt bra för ett parti, så dyker det upp en massa nya aktiva. En del av dem blir värdefulla partimedlemmar, en del är rena tokstollar och några är välmenande men inte politiskt kompetenta idealister. Ytterligare andra dyker bara upp för att främja en egen agenda och tänker sig att det nya succépartiet kan vara en bra plattform för detta.

Särskilt illa var det att vi skulle försöka spika vår riksdagslista inför 2010 efter den gigantiska valframgången 2009. Alla ville finnas med på valbar plats, oavsett lämplighet.

Inför riksdagsvalet 2010 ledde även Rick Falkvinges risktagande partiledarstil till större problem än tidigare. Det kulminerade i en del oförståndiga uttalanden i media som blåste luften ur vår organisation. Nederlaget i riksdagsvalet 2010 var ett faktum.

Strax därefter påbörjades ett systematiskt arbete med att bygga upp organisationen och vår externa aktivitet. Detta kom till ett abrupt stopp när en grupp inom Piratpartiet deltog i försöken att starta ett nytt politiskt parti. Återigen följde en tid av interna konflikter. (Att starta ett politiskt parti är en demokratisk rättighet, så jag har inga synpunkter på det utan konstaterar enbart att det ledde till att Piratpartiet tappade kraft som kunde använts till extern verksamhet.)

På senare tid har Piratpartiet gjort oerhörda framsteg med att bygga upp en stark partiorganisation med lokal förankring, särskilt sedan en nästan helt nyvald partistyrelse öppnade upp för lokala föreningar, vilka började komma igång främst under 2013 och senare. Partiet har också tagit fram nytt externt material. Även om man kan ha synpunkter på det materialet, så ligger det långt över allt tidigare material i proffsighet.

Men vid det här laget var det för sent.

Man ska inte tro att ett parti kan ägna sig åt interna konflikter och befinna sig i limbo mellan 2009-2012, och sedan 2013 börja se de positiva konsekvenserna av ordning och struktur och under 2014 bedriva en valrörelse. Och förvänta sig att väljarna och media ska komma ihåg partiet.

En eftervalanalys som inte beskriver ovanstående bild, utan enbart tar sikte på valrörelsen eller tiden just innan, missar något väsentligt. Dessa analyser missar det faktum att de som sagt att ”Piratpartiet försvann 2009″ har haft helt rätt tills alldeles nyligen.

  • Vi har underskattat betydelsen av vår ojämnt fördelade geografiska väljarbas

Vi fick 2,2 % i EU-valet. Men den siffran är samtidigt en illusion. Jag har detaljgranskat valresultatet för samtliga kommuner i Sverige, och drar en del slutsatser av detta.

I de allra flesta kommuner fick vi betydligt mindre än 2,2 %. Det var den stora folkmängden i storstadsregionerna, där vi fick mer än 2,2 %, som drog upp vårt totala valresultat. I de flesta kommuner på landsbygden (vilket är en överväldigande majoritet av Sveriges ca 300 kommuner) fick vi 1-1,5 %. I vissa områden även under 1 %.

Piratpartiet har ett extremt ojämnt fördelat väljarstöd i landet. Skiljelinjen går mellan stad och landsbygd. Skiljelinjen går även mellan orter där vi har lokal aktivitet och där vi inte finns lokalt. Lokalt kampanjande gör en jätteskillnad.

Skiljelinjerna kan rentav gå inom kommunerna, mellan stad och landsbygd. Ett extremt exempel är Umeå. I valkretsen för centrala Umeå fick vi 4,28 %. I valkretsen för landsbygden runt Umeå fick vi 2,23 % (vilket visserligen inte ligger under landsgenomsnittet, men ändå kan illustrera poängen).

Det är ungdomar i storstäderna som utgör vår starkaste väljarbas. Det är också av naturliga skäl främst i städer som vi har lokal aktivitet. De stora delar av den svenska landsbygden där vi saknar lokal aktivitet, drog ner vårt valresultat betänkligt.

I våra förhoppningar inför EU-valet i år, upplever jag att vi missade att beakta den geografiska effekten. Även f.d. statsminister Göran Persson konstaterar att det är på landsbygden man vinner val.

  • Vi blev exkluderade av media / Feministiskt initiativ fick rollen som utmanarparti

I viss utsträckning är det sant att vi blev exkluderade av media. Men vad ska man förvänta sig för ett parti som varit ”nästan osynligt sedan 2009″? (Särskilt skamligt var det dock att SVT inte tog hänsyn till EU-valet i placeringen av Agendas partiledardebatt.)

När vi trodde att vi hade en chans förstod vi inte medialogiken. Piratpartiet hade inget särskilt nyhetsvärde den här gången. (Annat än ett trött omnämnande om att vi skulle åka ut.) Varför skulle vi ha nyhetsvärde? För att vi fått saker uträttade i EU-parlamentet? För att våra kärnfrågor handlar om grundvalen för det demokratiska samhället? För att vi har relevant politik inför nästa mandatperiod? I efterhand framstår sådana förhoppningar tråkigt nog som ofantligt naiva.

Själva poängen är egentligen inte F!. Poängen är en effekt som många av oss totalt underskattade, nämligen att ett parti inte kan vara utmanarparti mer än en gång. När opinionsundersökningarna inför EU-valet började dyka upp, blev vinkeln naturligtvis enligt medialogiken: ”Piratpartiet rasar från 7,13 %. Kommer troligen åka ur EU-parlamentet”.

Detta var ett enormt kraftfullt massmedialt narrativ. Alla siffror under 4 % (egentligen under 7,13 %) innebar en ”katastrof” för Piratpartiet. Det går inte att vara utmanare ifall man har rasat i opinionen sedan förra valresultatet. En utmanare är per definition ett parti som kämpar från en låg utgångspunkt. Där hade F! sin chans. (Tillsammans med andra faktorer som också spelade F! i händerna. Dock får man konstatera att F! fick ett avsevärt svagare valresultat 2014 än vad Piratpartiet fick 2009.)

Den strategi vi valde inför valet var en exponeringsstrategi. Att via olika insatser exponera att Piratpartiet finns, att vi utfört saker i EU-parlamentet och att det finns skäl att rösta på oss även detta val. Den strategin hade inte potentialen att nå ända fram eftersom vi behandlades på ett helt annat sätt av media än de etablerade partierna.

  • Vi uppfattades som ett för ”smalt” alternativ

Vi hade fattat beslutet att satsa på våra kärnfrågor, snarare än att lyfta fram vår politiska breddning. Under valrörelsen blev det uppenbart att media, allmänhet och politiker var oförmögna att skilja EU-valet från det kommande riksdagsvalet. Detta gjorde kanske att EU-valrörelsen blev ovanligt politiskt bred, då många krafter kämpade för att få upp väldigt olika politiska frågor på dagordningen. Det var även tydligt i exempelvis medias valkompasser att vi led av att framställas som ett smalt enfrågeparti.

Jag är dock inte överdrivet kritisk mot de partivänner som drev igenom att vi skulle satsa på våra fokusfrågor i EU-valet. Innan valet kan detta ha tett sig rationellt. I förra EU-valet fick vi framgång med våra fokusfrågor, och det är inom våra fokusfrågor vi levererat i EU-parlamentet. Våra EU-parlamentariker har samtidigt inte varit tillräckligt involverade i vår breddningsprocess för att kunna torgföra den väl. Jag tänker inte falla i fällan ”rationaliserad efterklokhet”.

Jag vill inte heller överdriva betydelsen av att vi inte lyfte fram vår breddning, även om det var ett misstag, då de andra ovannämnda faktorerna sannolikt påverkat våra möjligheter långt mer. Jag vill inte falla i fällan ”kontrafaktisk historieskrivning”.

Troligen skulle vi ha åkt ur EU-parlamentet även om vi lyft fram breddningen och en eftervalanalys kunde i så fall (felaktigt) ha konstaterat att: ”Vi borde ha fokuserat på våra kärnfrågor”.

Slutsatsen (TL;DR) är att vi misslyckades i valet främst på grund av den partiegna faktorn att vi varit mestadels osynliga sedan 2009 (särskilt på landsbygden) och den externa faktorn med medialogiken. Eventuellt hade det kunnat gå marginellt bättre om vi lyft fram vår breddning tydligare, men det är enbart en hypotes.

I efterhand tror jag inte att det låg i vår makt att försvara våra mandat i EU-parlamentet när vi gick in i valrörelsen. Det var troligen alldeles (!) för sent redan 2012-2013.

Då kommer jag in på den sista, och kanske viktigaste, delen av min ”faktabaserade” eftervalanalys.

4) Vad har vi egentligen för utgångspunkt inför höstens kommunval?

EU-valet är inte slutet för Piratpartiet. Långt därifrån. Men resultatet kräver en ändrad ansats inför valen i höst, vilket vår partiledare har bloggat om.

Även om vi absolut inte lägger ner riksdagskampanjen, så kommer väldigt mycket fokus att hamna på de 24 kommuner där vi ställer upp. Därför har jag ännu noggrannare detaljstuderat valresultatet i EU-valet för dessa 24 kommuner.

Jag vill ha svar på frågan: Var har vi störst chans att komma in i kommunfullmäktige?

Det är nämligen inte så att vi har störst chans bara för att vi fått högst procentsiffra i EU-valet i en viss kommun. Svårigheten att komma in i en kommun varierar från ort till ort beroende på (1) antalet mandat i kommunfullmäktige, (2) antalet röstande invånare i kommunen och (3) hur de olika valkretsarna ser ut.

Nedan finns en sammanställning över hur stora våra chanser är att få kommunala mandat, med utgångspunkt i väljarstödet i EU-valet.

Beräkningsmodell: Jag har delat antalet mandat som fördelas på valkretsnivå med antalet röster i kommunvalet 2010 för den valkretsen, och ställt detta i förhållande till antalet röster i EU-valet. (För varje kommun har jag enbart tagit med den valkrets där vi har störst chans att få mandat, eftersom mandaten fördelas på valkretsnivå.)

100 % betyder att Piratpartiet fick tillräckligt många röster för att komma in i kommunfullmäktige, ifall EU-valet hade varit ett kommunval. 50 % betyder att vi fick hälften så många röster som skulle ha krävts.

KommunValkretsMandat?
LundLunds Västra120%
UmeåUmeå centrala118%
LinköpingLinköping Nordväst91%
UppsalaUppsala Mellersta81%
NorrköpingNorrköping norra valkrets78%
LuleåLuleå Norra Valkrets71%
HärnösandHärnösand62%
MalmöMalmö Östra55%
TäbyTäby Västra53%
SalaSala53%
Upplands VäsbyNorra valkretsen53%
VästeråsVästerås Östra valkrets51%
GöteborgGöteborg, Centrum46%
KarlstadKarlstad Östra46%
HelsingborgHelsingborg Södra44%
SvalövSvalöv44%
ÖrkelljungaÖrkelljunga43%
KarlshamnKarlshamn Ö41%
SträngnäsSträngnäs Östra41%
Stockholm1 Södermalm-Enskede38%
LandskronaLandskrona Södra33%
VilhelminaVilhelmina30%
ÖrebroÖrebro Södra24%
SkinnskattebergSkinnskatteberg21%

(Helsingborgs siffror är osäkra, eftersom de ändrat valkretsarna på ett sätt jag inte lyckats kompensera för. Troligen är min siffra mer optimistisk än den verkliga siffran.)

Slutsatsen är att vi skulle fått mandat i Lund och Umeå, om EU-valet hade varit ett kommunval utifrån det antal röster som krävdes vid kommunvalet 2010.

I Linköping, Uppsala och Norrköping fick vi mer än 3/4 av de röster som skulle ha krävts för ett mandat.

En sådan här sammanställning är förhoppningsvis till hjälp inför höstens val, ifall partiet funderar över vilka orter som viktigast att satsa på.

Det är samtidigt bara en indikation (men en viktig sådan) eftersom det naturligtvis kan hända att Piratpartiet lokalt på någon ort kan lyckas positionera sig i en kommunfråga, och på det sättet vinna särskilt stöd inför kommunvalet, även om orten inte lyckades lika bra i EU-valet.

Rösta i EU-valet för HBTQ-rättigheter

Organisationen International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association (ILGA) har dragit igång en kampanj för att få så många som möjligt som kandiderar till EU-parlamentet att skriva på ett manifest för HBTQ-rättigheter.

Manifestet är helt i linje med Piratpartiets politik. I vårt EU-valsmanifest säger vi:

Vi tror på alla människors lika värde. Alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter, oavsett sådant som härkomst, hudfärg, religion, kön, sexuell läggning, livsstil eller klädval. Alla människor ska ha rätt till sina övertygelser, sin religion, tradition och livsstil, så länge de inte stör andras rätt till samma sak. Det är viktigt att EU tydligt står upp för dessa principer.

Vi anser att det i hela unionen ska vara förbjudet att diskriminera utifrån sexuell läggning och könsidentitet. Samkönade äktenskap och partnerskap ska tillåtas i hela EU. Fram till dess ska alla EU-länder erkänna äktenskap och partnerskap som ingåtts i annat land.

Därför är jag glad att skriva under manifestet från ILGA. Kolla här vilka andra svenska EU-parlamentskandidater som gjort samma sak.

Rösta på en kandidat som skrivit under manifestet för grundläggande HBTQ-rättigheter i EU!

Det lönar sig att klaga

För ett par dagar sedan rapporterade ett stort antal tidningar om de politiska partiernas närvaro i sociala medier. Det var det privata nyhetsföretaget Retriever som sammanställt en rapport, som plockades upp av TT och sedan återrapporterades av övrig media.

Ett av påståendena som framfördes var: ”På Facebook toppar Sverigedemokraterna med drygt 68 000 följare”. Piratpartiet – som har över 80 000 följare på facebook – var inte med i undersökningen.

Så jag mejlade Retriever och klagade på det:

Hej,

Nu närmar sig EU-parlamentsvalet i maj. Det är svårt att få upp EU-frågor på den politiska agendan, trots att majoriten av alla ärenden i kommunfullmäktige berörs av bestämmelser på EU-nivå.

Då möts jag i en mängd tidningar av er nyhet kring politiska partier på sociala medier. Exempelvis: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mp-storre-an-m-i-sociala-medier_8972596.svd

Vad jag inte begriper är hur ni kunnat missa Piratpartiet, som har två mandat i EU-parlamentet (dvs. 10 % av de svenska mandaten) och klart flest följare på Facebook. Sverigedemokraterna må ha 68 000 följare, men vi har 81 000.

Med vänliga hälsningar,
Torbjörn Wester

Det dröjde inte länge innan jag fick svar:

Hej Torbjörn!

Tack för ditt mail och information!

I den undersökningen vi publicerade i lördags valde vi att endast mäta riksdagspartierna och partiledarna men självklart är det väldigt intressant att lyfta fram att ni är störst på Facebook. Vi kommer att publicera den här undersökningen varje månad fram till valet så vi lägger till er i nästa undersökning.

Under mars/april kommer vi att göra en analys om supervalåret och hur rapporteringen ser ut kring EU-valet och riksdagsvalet. En av sakerna vi kommer att lyfta är vilka frågor som partierna driver och då tar vi med samtliga partier som har mandat i EU-parlamentet och riksdagen.

Med vänlig hälsning
Ioanna Lokebratt

Slutsatsen? Det lönar sig att klaga när medier glömmer bort Piratpartiet.

Rösta i EU-valet för digitala rättigheter

Nätverket European Digital Rights har dragit igång en kampanj som de kallar wepromise.eu, för att få så många som möjligt som kandiderar till EU-parlamentet att skriva på ett manifest för digitala rättigheter.

Även medborgare som inte kandiderar i valet kan registrera sig i kampanjen, och lovar då att rösta på en kandidat som skrivit under manifestet.

Vårt förstanamn på EU-listan Christian Engström har redan skrivit under. Nu har jag också gjort det.

Skriv under du också. Eller lova att rösta på en kandidat som gjort det.

Rösta i valet till riksdagslista 2014

Just nu pågår en av de viktigaste interna omröstningarna på fyra år i Piratpartiet. Vi håller nämligen på och spikar hur vår riksdagslista ska se ut i valet 2014.

Var med och rösta i valet till riksdagslista!

Själva omröstningen sker här: https://pirateweb.net/Pages/v4/Admin/PlaceInternalVote.aspx?PollId=44

Utfrågningen av kandidater finns här: https://forum.piratpartiet.se/forumdisplay.php?f=866

När jag röstade insåg jag att det var omöjligt för mig att göra en exakt rangordning mellan alla namn, så min teknik blev att dela in namnen i tre grupper.

1) De jag vill ha högt på riksdagslistan.
2) De jag vill ha på riksdagslistan, men inte nödvändigtvis högt.
3) De jag inte vill ha på riksdagslistan.

Sedan placerade jag helt enkelt namnen från grupp 1 huller om buller överst, namnen från grupp 2 huller om buller nedanför, och namnen från grupp 3 lämnade jag kvar ovalda.

När det gäller varför någon hamnade i grupp 3 så kan det antingen bero på att jag inte vill ha med den personen på riksdagslistan, eller i de flesta fallen för att jag inte känner personen tillräckligt bra för att kunna veta.

När jag röstade så placerade jag personligen följande 20 namn i grupp 1.

Anna Troberg
Henrik Bränden
Torbjörn Wester
Erik Hultin
Anton Nordenfur
Nadia EL-Imam
Gustav Nipe
Deeqa Hussein
Nils Agnesson
Malin Karlsson
Elin Andersson
Fredrik Holmbom
Mikael Holm
David Midhage
Göran Widham
Jan Lindgren
Marit Deldén
Mattias Bjärnemalm
Troed Sångberg
Rick Falkvinge

(Ordningen ovan beror allra mest på slumpen.)

Om du saknar någon i grupp 1, beror det troligen på att jag placerat dem i grupp 2. Det har i vissa fall varit en hård avvägning, och jag ville inte ha fler än 20 i översta gruppen.

Jag har även frångått principen om att känna kandidaterna personligen i fallet med Erik Hultin (avhoppad centerpartist), Nadia El-Imam (gjort starkt intryck på nätet) och David Midhage (Ung Pirats valamiral).

Så har jag tänkt. Hoppas att mitt resonerande kan vara till någon nytta för dig.

Observera att jag placerade en massa starka kandidater i grupp 2, så det vore sjukt konstigt ifall någon väljer exakt samma namn som mig till grupp 1.

Faktum är att jag gått in och ändrat lite i min röst efter detta första rösttillfälle. Jag har flyttat ned några av namnen från grupp 1, och plockat upp några av namnen från grupp 2 bland toppkandidaterna. För det är nämligen så fantastiskt att man kan ändra sin röst så länge som röstningstiden pågår.

Omröstningen slutar nu på lördag den 21 december kl 23.59.

Gör din röst hörd!

Rösta här: https://pirateweb.net/Pages/v4/Admin/PlaceInternalVote.aspx?PollId=44

Med vänliga hälsningar,
Torbjörn Wester
Kandidat till riksdagslistan 2014

Gör din röst hörd på Piratpartiets medlemsmöte

Piratpartiets medlemsmöte pågår för fullt på vårt forum.

När jag röstade i de olika omröstningarna igår, upplevde jag att det var tre omröstningar som var särskilt viktiga.

Först och främst valet av EU-lista.

Mötespresidiet har ändrat ordningen på omröstningarna på ett sätt som jag inte tror att alla har uppfattat.

Valberedningens lista med Christian Engström står mot motsvarande lista med Amelia Andersdotter redan i den första voteringsomgången, som startade igår och pågår till och med imorgon onsdag kl. 20:00!

Det finns två favoritlistor, och det som skiljer är vem som ska stå på första platsen.

Om du stödjer förslaget med Christian Engström i toppen, gå in och rösta på C01Y01.

Om du stödjer förslaget med Amelia Andersdotter i toppen, gå in och rösta på C01Y09.

Rösta här: Motion C01 – Fastställande av EU-lista

Det är nu det avgörs!

(Rösta väldigt gärna även på de övriga listförslagen som står mot varandra, förutom favoritlistorna. Christian Engström har en mer utförlig guide, som man faktiskt kan använda sig av oavsett om man vill göra som han föreslår eller tvärtom.)

Jag är glad att vi fått en öppen debatt kring EU-listorna, med väldigt goda möjligheter för alla medlemmar att ta ställning till alternativen. Själv stödjer jag Christian Engström på plats 1 av de skäl som jag förklarar här: Därför bör Christian Engström stå på första plats på vår EU-lista.

Men det viktigaste är att så många pirater som möjligt vågar ta chansen att göra sin röst hörd. Tveka inte att vara med och rösta!

Ju fler som röstar, desto mer legitimt upplevs resultatet som. Även om jag personligen vill se Christian överst, så skulle jag hellre se att listan med Amelia som toppnamn vann i en omröstning där 100 pirater deltar, än att min favoritlista med Christian vinner i en omröstning där 50 pirater deltar. Fast allra helst ser jag förstås att listan med Christian som toppnamn vinner i en omröstning med 200 pirater… 😉

Oavsett hur det slutliga resultatet ser ut kommer vi att ge 100 % i valrörelsen!

Sedan har vi valet till partistyrelsen.

Det är det enda rena personvalet där antalet kandidater överstiger antalet platser som ska väljas. Välj klokt!

Jag ber om ditt förnyade förtroende. Här är en presentation av mig och en motivering till varför jag gärna fortsätter i partistyrelsen: Torbjörn Wester kandiderar till styrelseledamot 2014-2016.

Rösta här: Val till partistyrelsen

Slutligen är det en av motionerna som sticker ut. Nämligen den om lokala listor till riksdagsvalet, motion C04.

Att öppna upp för lokala valsedlar till riksdagsvalet kan vara en bra sak. Det är också en bra sak att partistyrelsen kan stryka uppenbart olämpliga kandidater. (Man kan aldrig förutse vad som kommer att hända.)

Men jag vill starkt pusha för yrkandet C04Y06 (att strykandet ska beslutas enligt normala röstningsregler för styrelsen) som står mot C04Y04 (att partistyrelsen måste vara enhällig).

Dels säger C04Y04 inget om ifall ”enhällig” syftar på alla ledamöter i styrelsen, eller enbart de som är närvarande.

Historiskt sett är det extremt sällan (nästan aldrig) som alla ledamöter är närvarande på ett styrelsemöte. Så ifall ”enhälligt” ska tolkas i sin striktaste bemärkelse är det i princip omöjligt att stryka en kandidat.

Men ifall det ska tolkas (och vem ska bestämma det?) som enhälligt för de närvarande styrelseledamöterna så är det också extremt problematiskt.

Vi som sitter i partistyrelsen är bara människor. Det kan uppstå motsättningar och personstrider. Det kan förekomma prestige. Ovidkommande hänsyn kan påverka hållningen hos oss enskilda ledamöter vid ett enskilt tillfälle. Någon som t.ex. känner sig förbigången vid tillsättandet av en post som talesperson skulle exempelvis kunna vara ovillig att fatta ett resonligt beslut när hen har all makt i sin hand.

Att lägga så extremt stor makt i händerna på enskilda individer (i praktiken ger man vetorätt för alla styrelsemedlemmar) är inte klokt. Om vi mot förmodan skulle upptäcka att vi fått en terroristnazistpedofil på listan, så kan det försätta hela partiet i en väldigt vansklig situation om styrelsen inte lyckas fatta beslut om att stryka den olämpliga kandidaten.

Partistyrelsen fattar en hel del riktigt tunga beslut. Exempelvis äger styrelsen budgeten och beslutar om hur partiets alla pengar ska användas. Därför har vi långtgående regler för hur omröstningarna ska gå till. Beslut fattas enbart om de bifalls av en majoritet av partistyrelseledamöterna (oavsett hur många som är närvarande på mötet). Eftersom det vanligtvis är ett antal ledamöter frånvarande, tvingas styrelsen – på gott och ont – agera väldigt mycket utifrån en konsensusprincip. Ofta räcker det att två eller tre ledamöter röstar mot eller avstår, för att ett beslut ska falla.

Så att kräva enhällighet är inte bara onödigt, det kan i värsta fall också ställa till ett problem för partiet.

Så jag tycker att du ska rösta på C04Y06 här: Motion C04 – Lokala valsedlar till riksdagsvalet 2014

Avslutningsvis vill jag bara säga en sak. Använd ditt inflytande som partimedlem och var med och sätt dig in i frågorna och rösta! Medlemsmötena är inte hälften så krångliga som man skulle kunna tro… 🙂

Därför bör Christian Engström stå på första plats på vår EU-lista

Här nedan utvecklar jag varför jag tycker att Christian Engström bör vara på plats 1 på Piratpartiets EU-lista. Internvalet pågår just nu på partiets forum.

Jag har även varit i kontakt med Mab (Mattias Bjärnemalm) och förhoppningsvis kommer han att gästblogga här på infallsvinkel inom kort och utveckla varför han istället anser att vi bör gå till val med Amelia Andersdotter på första plats på EU-listan.

Jag hoppas kunna bidra till att alla medlemmar får en chans att ta ställning till argumenten för respektive förstanamn. Sedan är det upp till medlemmarna att göra valet.

Därför bör Christian Engström stå på första plats på vår EU-lista

Debatten om Junilistan var helt död 2009, trots att de hade tre mandat i EU-parlamentet sedan valet 2004. Partiet syntes inte i några sammanhang och ingen brydde sig längre om dem.

Trots detta fick partiet 3,5 % av väljarnas röster. Det räckte inte till ett mandat, men var nära. Väljarna minns nämligen vad de röstade på förra gången och kan tänka sig att rösta likadant igen. Det är en av de goda förutsättningarna för Piratpartiet. Och vi kommer dessutom – till skillnad från Junilistan – att både höras och synas!

Orsaken till att Junilistan hamnade just under gränsen för ett mandat 2009 kan mycket väl vara eftersom Nils Lundgren inte kandiderade igen. Det var honom väljarna satt sitt förtroende till 2004, och när han inte ställde upp igen fick partiet inte den nödvändiga nivån i väljarstöd.

Piratpartiet satsar för första gången i världshistorien på att bli återvalt. Valkampanjen kommer till stor del handla om att berätta för väljarna om de viktiga saker vi uträttat under den här mandatperioden. Vi måste stå bakom våra parlamentarikers arbete i EU-parlamentet. Vi måste visa att vi är stolta över dem. Vi måste gå till val med piratflaggan i topp.

Att ändra ordningen på de två toppnamnen jämfört med 2009 måste motiveras. De motivationer jag hört ännu så länge är bara fromma förhoppningar om vilken taktisk effekt det skulle få inför valet. Själv tror jag snarare att det skulle ha en negativ effekt.

En ung arg kvinna kan vara bra PR för Piratpartiet. En trygg äldre herre kan gå hem i bredare väljargrupper – det visar inte minst erfarenheten från Nils Lundgren. Oavsett ordningen på kandidaterna kommer vi att ha en superstark lista med dessa två kandidater i toppen!

Slutligen har vi EU-kritiken. Piratpartiet har en vass kritik mot EU:s demokratiska underskott. På grund av den ekonomiska krisen och Storbritanniens kommande folkomröstning om EU-medlemskap, har vi ett guldläge att profilera Piratpartiet inför valet. Debatterna inför valet kan mycket väl komma att utgå från en EU-kritisk utgångspunkt.

De etablerade partierna är väl medvetna om detta och kommer försöka framstå som de främsta EU-kritikerna. Detta ser väljarna lätt igenom. Partiernas hållning är inte trovärdig. En EU-kritisk debatt kan istället gynna Piratpartiet, förutsatt att vi har möjlighet att ta den rollen medialt.

Synen på EU skiljer sig åt mellan Christian Engström och Amelia Andersdotter. De ställer sig båda bakom partiets kritik mot EU:s demokratiska underskott, men CE är kommunikatören med förmåga att popularisera konflikten. Det är vad vi behöver i EU-debatterna inför valet.

Jag är sjukt imponerad av Amelias ofattbara arbetskapacitet, kunnighet och politiska förmåga. Hon är ett enormt starkt namn på vår EU-lista.

Jag är sjukt stolt över den valframgång för Piratpartiet som Christian Engström personifierar. Allt det arbete han lagt ned på integritets- och upphovsrättsfrågor i EU-parlamentet. Som ett resultat får t.ex. ingen medborgare i EU stängas av från internet utan föregående rättslig prövning. Som ett resultat har hela den gröna gruppen i parlamentet antagit det svenska Piratpartiets hållning i upphovsrättsfrågor. Fatta vilken enorm skillnad jämfört med 2009!

Läs gärna Christian Engströms utförliga bloggpost från idag om allt Piratpartiet åstadkommit i EU-parlamentet.

Christian har också bloggat om aktuella piratfrågor i EU-parlamentet just nu och om hans fokus för nästa mandatperiod.

Jag stöder valberedningens förslag med Christian Engström i toppen och Amelia Andersdotter på andra plats.

Helt oavsett resultatet i vårt internval (dvs. oavsett vem som kommer att toppa vår lista) är jag sjukt taggad att ge 100 % för Piratpartiet i valrörelsen. Vi ska bli omvalda, därför att vi uträttat storverk och behövs i framtiden också!

Centerpartiet vill vara Piratpartiet men kan inte

baja-c

Centerpartiets interna förslag till nytt idéprogram har väckt mycket debatt i media senaste veckan. Det har anklagats för att vara “nyliberalt” och för att tappa kontakten med socialliberalismen.

Särskilt tre frågor har väckt uppståndelse och hårdvinklats i media, nämligen att tillåta månggifte, fri invandring och att avskaffa skolplikten.

Om man ska använda ett ord för att beskriva förslaget till nytt partiprogram, blir det “frihetligt”. Problemet är att centerpartiets gräsrötter inte är frihetliga. Gräsrötterna är fortfarande en “borgerlig vänster” (ett uttryck från förrförrförre partiledaren Olof Johansson). Kanske är de rentav borgerliga socialdemokrater. Gräsrötterna minns centerns samarbete med socialdemokraterna 1995-1998 som något som definierar partiet i nutid. Socialdemokraterna är inte heller ett frihetligt parti, och skulle aldrig samarbeta i frågor kring öppna gränser, avskaffad skolplikt och månggifte.

Däremot är Piratpartiet ett frihetligt parti. Medlemmarnas åsikter spänner hela vägen över den politiska höger-vänsterskalan, men befinner sig tydligt på den frihetliga sidan. Det slår mig att Centerns förslag lika gärna – på gott och ont – skulle kunna ha lagts fram av (pp). De drivs dock inte av (pp) i dagsläget, men ligger enligt min bedömning ideologiskt nära sådana förslag som diskuteras i partiets intensiva politiska breddningsarbete.

Frågan om månggifte är minst sagt perifer i svensk politik. Den drivs inte av (pp), och ärligt talat tycker jag att det är lika bra. Jag ogillar frågor som i första hand är symbolfrågor. Vi har fortfarande mer akuta hål i vår politik att koncentrera oss på.

Fri invandring är ett frihetligt förslag. Dock ogillar jag förslaget! Det innebär inte (!) att vara nybyggare på det flykting- och invandringspolitiska området. Istället utgår det från en gammal motsättning mellan internationalism och protektionism. Bättre vore att inrikta sig på de mekanismer som i verkligheten styr den svenska flykting- och invandringspolitiken, nämligen lagstiftning och praxis kring sådant som asylrätten, budgetprocessen och anhörig- och arbetskraftsinvandring.

Dessutom uppfattas ett förslag om fri invandring som att det saknar verklighetsförankring, och det är inte enbart en pedagogisk fråga. (Det är som att vara mot krig. Det är ett gott ställningstagande som inrymmer en bra och visionär bild av världen, men blir lite realpolitiskt fånigt i dagsläget.)

Jag håller på och skriver ett gigantiskt blogginlägg om flyktingpolitik som jag hoppas ska kunna publiceras på Piratpartiets breddningsblogg inom kort.

När det slutligen gäller “avskaffandet av skolplikt” skriver Maria Wetterstrand klokt om mediernas obalanserade rapportering:

“Centern vill slopa skolplikten, får vi läsa, som om barn inte längre ska behöva lära sig något. I verkligheten rör det sig om ett sätt att utforma lagen som används i Finland och Danmark. Pliktmomentet flyttas så det handlar om lärandet och inte om själva skolbyggnaden eller formen.”

Detta känns i högsta grad som något Piratpartiet skulle kunna lyfta in rakt av. Det känns modernt, fräscht och frihetligt.

Centerpartiet kommer aldrig kunna bli ett piratparti, ett frihetligt politiskt alternativ. Dels därför att gräsrötterna inte är frihetliga, dels för att de är en del av en moderatledd batongregering som vill ha hårdare tag i skolan, hårdare tag mot ungdomsbrottslingar, hårdare tag mot asylsökande, allt hårdare övervakningslagar och hårdare tag mot folk som bryter mot föråldrad upphovsrättslagstiftning på nätet.

Det bådar dock gott för Piratpartiet att centern identifierat att det finns ett frihetligt politiskt utrymme i svensk politik.

Förbjud självstyrande stridsrobotar

Vitoria - Graffiti & Murals 0467


Idag bloggar jag på Piratpartiets breddningsblogg om behovet av att ta initiativ internationellt för att förbjuda självstyrande stridsrobotar. Ett ämne som kan låta som science fiction, men tyvärr inte är det.

Gå gärna in och läs och kommentera på breddningsbloggen.