Framtiden för Piratpartiet

Piratpartiet behövs mer än någonsin tidigare. Trots avslöjanden om FRA:s och NSA:s massövervakning fortsätter tyvärr övervakningsparadigmet att råda, vilket är särskilt tydligt i reaktionerna på de senaste terrordåden i Europa.

Samtidigt är de politiska motkrafterna svaga. Vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet prioriterar de digitala frihetsfrågorna nu när de är i en position där de har inflytande över regeringens politik. Samtidigt har Folkpartiet och Centern, som vek ner sig då de satt i regeringsställning, i sådan grad rationaliserat sitt kompromissande med de liberala idealen att ingen tydlig motkraft kan skönjas från borgerligt håll heller.

Piratpartiet behövs således mer än någonsin tidigare.

Jag känner en enorm besvikelse över Piratpartiets nederlag under supervalåret 2014. Piratpartiet har fullständigt misslyckats att vinna väljarnas förtroende, och att etablera sig som ett politiskt alternativ.

Jag har beslutat att inte längre stå till förfogande för någon post i partiet. Således aspirerar jag inte på att vara en del av en framtida partiledning, att vara rättspolitisk talesperson eller att sitta i partistyrelsen. Inte heller kommer jag att ställa upp för en ny period som ordförande för Piratpartiet i Norrköping efter vårt medlemsmöte på torsdag.

Orsaken är att jag har tappat hoppet om att Piratpartiet kommer lyckas att vinna politiskt inflytande.

Jag uppmanar dock ingen av mina engagerade partikamrater att dra samma slutsats. Tvärtom uppmuntrar jag alla de pirater som känner minsta lilla hopp om att Piratpartiet ska kunna lyfta någon gång i framtiden, att göra allt som står i deras makt för att bidra till detta. (Sannolikheten för att detta ska lyckas är inte 0 %, men enligt min bedömning är sannolikheten så låg att jag inte klarar att motivera mig till att investera ytterligare tid, energi och engagemang i partiet.)

Naturligtvis är det ett stort nederlag. Jag är ledsen över att partiet hamnat i den här situationen. Mitt beslut att sluta engagera mig i Piratpartiet är resultatet av en djup besvikelse. Samtidigt vill jag främst minnas allt det roliga, allt det fantastiska, allt som gjort avtryck, allt det som varit episkt och totalt awesome under de år som jag varit engagerad i Piratpartiet. Det har varit a hell of a ride och jag ångrar inte på något sätt det nedlagda engagemanget.

Just eftersom det saknas politiska motkrafter mot övervakningsparadigmet har Piratpartiet en teoretisk möjlighet att fylla det tomrummet. Partiets ”nya” partistyrelse har gett ett gediget, imponerande och professionellt intryck och det är min förhoppning att de tillsammans med alla engagerade gräsrötter ska lyckas utföra underverk, att de ska lyckas lyfta ett parti som utomstående bedömare nu betraktar som helt uträknat. Ingen skulle vara gladare för det än jag. Men jag kommer inte att finnas med på den resan.

Mitt samhällsengagemang tar dock inte slut med mitt engagemang i Piratpartiet. Det återstår att se om jag väljer att engagera mig i något av de etablerade partierna, i någon organisation i civilsamhället eller t.ex. satsar på mitt skönlitterära skrivande (så kan man också bidra till samhällsdebatten), eller försöker mig på en kombination.

6 thoughts on “Framtiden för Piratpartiet

  1. Först och främst: tack för ditt strålande arbete för partiet, Torbjörn! Jag har länge imponerats av ditt arbete, både nationellt och lokalt, och minns med glädje vårt goda samarbete under supervalåret. Du kommer bli saknad i partiet, och är givetvis varmt välkommen tillbaka om du någonsin känner för det.

    För att diskutera frågan du lyfter, och motivera varför jag inte drar samma slutsats som Torbjörn: jag har varit med i partiet sedan innan valet 2009. På den tiden trodde jag överhuvudtaget inte att rörelsen någonsin skulle vinna parlamentariska mandat – jag var med för att det verkade vara en god sak. Sedan fick vi, till min stora förening, 7 procent – vilket gladde alla. Många trodde att Riksdagen skulle bli en lätt match efter dessa succésiffror!

    Så blev det ju inte. 2010 klarade vi inte ens 1 procent-spärren. Luften gick ur stora delar av partiet, och jag personligen minskade mitt engagemang i partiet rätt rejält – liksom många, många andra. Jag var ett tag orolig för partiets överlevnad.

    Men: jag kom tillbaka. Och flera andra med mig. Och framför allt: flera _nya_ aktivister dök upp.

    Så misslyckades vi i EU-valet 2014. Återigen blev folk missmodiga, återigen lämnade folk partiet och återigen ifrågasattes partiets framtid. Men nog gjorde vi en valrörelse även inför höstens val, och nog fick vi en rejäl mängd nya aktivister, och nog lyckades vi mobilisera rörelsen återigen.

    Efter riksdagsvalet 2014 har vi förstås på nytt fått se avhopp, misstro och skepsis. Men det finns också de som på allvar kämpar vidare – många nyvärvade krafter som är redo att gå med i kampen. Det är som det alltid har varit för partiet, ända sen Rick fick sin idé om att starta ett nytt parti 2006. Vi har kommit så mycket längre än en kunnat tro då.

    Internationellt ges hopp. Piratpartiet finns i över 60 länder i världen, vi har en tysk EU-parlamentariker, vi är invalda i otaliga lokala och delstatsparlament (bl.a. en tjeckisk stad där vi så sent som i höstas blev största parti). Island är den coolaste framgångssagan tycker jag: valet 2013 nätt och jämnt deras 5-procentspärr med 5,1 procent av rösterna (jag minns hur nervöst det var, när vi i mätningarna pendlade kring 5 procent-strecket). Sen dess har vi bara ökat, och ligger idag på 11-12 procent nationellt och är invalda i Reyjkaviks kommunfullmäktige, där vi styr staden tillsammans med en koaltion.

    Så, jodå. Nog finns det potential för Piratpartiet. :)

  2. Politik är ett långsiktigt arbete. Jag läste i höstas den nyutkomna biografin över Hjalmar Branting, och det gav perspektiv. Förts tio år för att hitta formerna för att ha en organisation, som var betydligt mer kaotiska än de åtta år vi har bakom oss. Sedan tio år för att få in sin första riksdagsman. Sedan tjugo år av misslyckade försök att utöva inflytande i riksdagen och av bittra inbördes strider i partiet och partisplittring. Sedan sex år som äldre djupt respekterad statsman. Och sju år efter hans död började det parti han format få lite verkligt inflytande. Så lång tid ska det inte dröja för oss!

  3. Tack för fisken Torbjörn! Vi behöver alla en paus, själv tog jag den för ett bra tag sedan, men det har varit intressant att följa dina vedermödor och måste jag säga, väldigt framgångsrika arbete med de medel som har funnits till hands! Jag hoppas du stannar kvar som supporter och passiv medlem! Det är ändå ganska givande vill jag påstå med lite erfarenhet nu…. man kan t.ex. gnälla hur mycket som helst och slipper allt ansvar ;-) (ehrum, jag var lite satirisk där, om det inte framgår ;-)

  4. Någonstans sätter tonen på det här inlägget prick på mina känslor runt partiet just nu!

    Med den skillnaden att jag inte hoppat av :P Än…

    Mina centrala uppdrag är över för stunden, och det är skönt. Har kvar en del lokalt och går i valet o kvalet om jag ska öka eller minska.

  5. Tråkigt att höra, men jag förstår hur du känner. Du har helt rätt i att vi misslyckades med att få ett bredare genomslag för våra frågor. Men frågorna finns ju kvar olösta, så på ena eller andra sättet lär diskussionen fortsätta.

    Tack för allt du har gjort, Torbjörn, och jag hoppas du kommer fortsätta vara aktiv i samhällsdebatten på något sätt.

    Sharing is caring!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>