Framtiden för Piratpartiet

 

Piratpartiet behövs mer än någonsin tidigare. Trots avslöjanden om FRA:s och NSA:s massövervakning fortsätter tyvärr övervakningsparadigmet att råda, vilket är särskilt tydligt i reaktionerna på de senaste terrordåden i Europa.

Samtidigt är de politiska motkrafterna svaga. Vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet prioriterar de digitala frihetsfrågorna nu när de är i en position där de har inflytande över regeringens politik. Samtidigt har Folkpartiet och Centern, som vek ner sig då de satt i regeringsställning, i sådan grad rationaliserat sitt kompromissande med de liberala idealen att ingen tydlig motkraft kan skönjas från borgerligt håll heller.

Piratpartiet behövs således mer än någonsin tidigare.

Jag känner en enorm besvikelse över Piratpartiets nederlag under supervalåret 2014. Piratpartiet har fullständigt misslyckats att vinna väljarnas förtroende, och att etablera sig som ett politiskt alternativ.

Jag har beslutat att inte längre stå till förfogande för någon post i partiet. Således aspirerar jag inte på att vara en del av en framtida partiledning, att vara rättspolitisk talesperson eller att sitta i partistyrelsen. Inte heller kommer jag att ställa upp för en ny period som ordförande för Piratpartiet i Norrköping efter vårt medlemsmöte på torsdag.

Orsaken är att jag har tappat hoppet om att Piratpartiet kommer lyckas att vinna politiskt inflytande.

Jag uppmanar dock ingen av mina engagerade partikamrater att dra samma slutsats. Tvärtom uppmuntrar jag alla de pirater som känner minsta lilla hopp om att Piratpartiet ska kunna lyfta någon gång i framtiden, att göra allt som står i deras makt för att bidra till detta. (Sannolikheten för att detta ska lyckas är inte 0 %, men enligt min bedömning är sannolikheten så låg att jag inte klarar att motivera mig till att investera ytterligare tid, energi och engagemang i partiet.)

Naturligtvis är det ett stort nederlag. Jag är ledsen över att partiet hamnat i den här situationen. Mitt beslut att sluta engagera mig i Piratpartiet är resultatet av en djup besvikelse. Samtidigt vill jag främst minnas allt det roliga, allt det fantastiska, allt som gjort avtryck, allt det som varit episkt och totalt awesome under de år som jag varit engagerad i Piratpartiet. Det har varit a hell of a ride och jag ångrar inte på något sätt det nedlagda engagemanget.

Just eftersom det saknas politiska motkrafter mot övervakningsparadigmet har Piratpartiet en teoretisk möjlighet att fylla det tomrummet. Partiets ”nya” partistyrelse har gett ett gediget, imponerande och professionellt intryck och det är min förhoppning att de tillsammans med alla engagerade gräsrötter ska lyckas utföra underverk, att de ska lyckas lyfta ett parti som utomstående bedömare nu betraktar som helt uträknat. Ingen skulle vara gladare för det än jag. Men jag kommer inte att finnas med på den resan.

Mitt samhällsengagemang tar dock inte slut med mitt engagemang i Piratpartiet. Det återstår att se om jag väljer att engagera mig i något av de etablerade partierna, i någon organisation i civilsamhället eller t.ex. satsar på mitt skönlitterära skrivande (så kan man också bidra till samhällsdebatten), eller försöker mig på en kombination.