Faktabaserad eftervalanalys till EU-valet


Bild från Piratpartiets valvaka 2009
(Bild: Piratpartiets valvaka 2009. Janwikifoto. CC BY-SA.)

EU-valet 2014 är över. Piratpartiet fick 2,2 % av rösterna och åkte ur EU-parlamentet.

Det får mig att vilja skriva en eftervalanalys. Vilket är en riktigt knivig uppgift. Dels är det flera pirater som redan skrivit sådana, så en analys som skrivs nu bör helst tillföra något utöver det som redan skrivits. Dels är det otroligt lätt att falla i en del intellektuella fällor när man skriver ett blogginlägg som i praktiken är en orgie i efterklokhet.

Därför har jag gett min eftervalanalys titeln ”faktabaserad eftervalanalys”. Jag ber om ursäkt för ifall det är lite för pretentiöst. Men jag har försökt att utgå från hårda mätdata, snarare än personliga åsikter.

Jag kanske istället borde kallat min eftervalanalys för ”groteskt långt blogginlägg”. För att göra det lättare att läsa har jag delat upp det i följande fyra avsnitt:

1) Korta refererat av och länkar till de analyser som redan publicerats.
2) Definition av ”intellektuella fällor” kring eftervalanalyser.
3) Fyra faktorer som avgjorde vårt valresultat i EU-valet.
4) Vad har vi egentligen för utgångspunkt inför höstens kommunval?

1) Korta refererat och länkar till de analyser som redan publicerats

Jag kan ha missat någon eftervalanalys. Men de jag sett är följande:

Nicholas Miles skriver, med ett konfrontatoriskt språk, en analys. Den är kanske svår att ta till sig för många på grund av den aggressiva hållningen, men jag tyckte att den innehöll tänkvärda synpunkter, främst om demografi och kommunikation.

Torbjörn Jerlerup skriver en analys som främst tar sikte på att partiet borde lyft fram breddningen mer i valet. Också Gustav Nipe är i sin korta eftervalkommentar inne på behovet av att lyfta fram vår breddning, särskilt vår antirasism. Jacob Hallén är i sin eftervalanalys inne på samma spår, men lyfter även diskussionen till det visionära och principiella, att vårt parti har ett behov av att ännu tydligare måla en bild av vilket samhälle vi vill ha.

Emma opassande skriver en kommentar om mediernas roll. Att vi måste kunna rikta uppmärksamheten på den roll media spelat, utan att det uppfattas som att ”skylla ifrån sig”. Sveriges radio granskar också mediernas roll för Piratpartiets resultat och lyfter fram behovet för små partier att vara kontroversiella och att skapa en konflikt med de övriga partierna.

Det har även hållits eftervalmöte i Stockholm och de ganska spretiga anteckningarna därifrån lyfter fram synpunkter från en del av de aktiva, om allt från vår valslogan till behovet av en app för vallokaler och frågor kring varför vi hade svårt att få genomslag i media. Allra störst värde har nog de anteckningarna utifrån ett praktiskt perspektiv – hur ska vi göra vid valen i höst, snarare än som övergripande analys för valresultatet. Även Magnihasa lyfter fram att partiet fokuserar på nästa val, men anlägger ett alleuropeiskt perspektiv och svävar långt ovanför de praktiska synpunkter som eftervalmötet i Stockholm pekar på.

Sedan har vi naturligtvis SVT:s stora VALU-undersökning. Särskilt intressant är det att jämföra med motsvarande undersökning från EU-valet 2009.

(Även Henrik Brändén har skrivit ett blogginlägg där han drar slutsatser av den senaste VALU-undersökningen, men utan att jämföra med motsvarande tidigare undersökningar. Jag landar inte i exakt samma slutsatser.)

Av VALU-undersökningarna kan man dra följande slutsatser:

  • En fjärdedel av våra väljare bestämde sig för Piratpartiet på valdagen. Inget annat parti hade så stor andel av väljare som bestämde sig sista dagen. (Spekulation: Var det för att de upptäckte våra valsedlar i vallokalen och plötsligt kom ihåg att vi fanns?)
  • Om det hade varit riksdagsval istället för EU-val skulle vi fått 0,8 % i resultat. Bättre än vad vi fått hittills, men lägre än 1 %-spärren för att få valsedlar utlagda till nästa val.
  • Vi ”stal” en del EU-kritiska väljare från Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet. Lustigt nog ”stal” vi även en del EU-positiva väljare från Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ. Vår balansgång att kritisera det demokratiska underskottet i EU, men samtidigt inte ta ställning för att gå ur EU, verkar ha positionerat oss väl. Även 2009 kunde man se en sådan effekt gentemot Folkpartiet och Miljöpartiet, men effekten är ännu tydligare nu.
  • Två tredjedelar av våra väljare valde Piratpartiet pga. de sakfrågor vi drivit i EU och en fjärdedel pga. vår insats i svensk politik.
  • Vi har större andel väljare som definierar sig som ”vänster” (40 %) och ”varken höger eller vänster” (37 %) än väljare som definierar sig som ”höger” (23 %). Det är en förändring mot 2009, men kan bero på att samhällsopinionen i allmänhet lutar mot vänster för tillfället.
  • Två tredjedelar av våra väljare har lågt förtroende för politiker. Bara Sverigedemokraternas väljare har lägre förtroende för politiker. Det är ett mönster som känns igen från 2009.
  • Vi har fyra gånger så starkt stöd bland män som bland kvinnor. Vi har absolut starkast procentuellt stöd i gruppen 18-30 år, men då den gruppen är förhållandevis liten är det ändå ett större antal människor som stöder oss och som är äldre än 30 år.
  • Sedan 2009 har vi störtdykt i gruppen förstagångsväljare, från 24 % till 6 %. Där har Nicholas Miles rätt i sina demografiska slutsatser. Samtidigt har det procentuella stödet rasat även i gruppen av äldre väljare, vilket får Henrik Brändéns slutsatser att bli lite egendomliga.
  • Vi har starkare procentuellt stöd bland invandrare än bland de som är uppvuxna i Sverige, vilket känns igen från 2009.

Slutligen vill jag även rikta uppmärksamheten på vår partiledare Anna Trobergs blogginlägg där hon drar slutsatsen att EU-valresultatet får konsekvenser för höstens valrörelse.

2) Definition av ”intellektuella fällor” kring eftervalanalyser.

Vad är avsikten med en eftervalanalys? Är avsikten att kunna utkräva ansvar för felaktiga beslut? Eller att dra slutsatser inför kommande val? Skillnaden är stor. En ansvarsutkrävande eftervalanalys kräver att de faktorer som i efterhand kan konstateras ha påverkat valet, även var uppenbara i förväg. Samt att det var faktorer som vårt parti haft makt över. Vilket får mig att komma in på detta med ”intellektuella fällor”.

Jag skulle nämligen vilja definiera några av de fällor en eftervalanalys riskerar att trilla i.

Kontrafaktisk historieskrivning. Betyder helt enkelt att man framför åsikten: ”Om vi hade gjort så här [insert random idé] istället, så skulle vi ha suttit kvar i EU-parlamentet/fått ett bättre resultat.” Vanligtvis är detta bara en obevisbar (mer eller mindre rimlig) hypotes. Kontrafaktisk historieskrivning innebär dessutom ofta att enbart eventuella positiva konsekvenser av ett alternativt handlingssätt tas i beaktande. Man glömmer lätt att ett alternativt handlingssätt även skulle ha kunnat innebära negativa konsekvenser som det faktiska handlingssättet inte innebar.

Rationaliserad efterklokhet. Det är mycket enklare att i efterhand konstatera vilka beslut som var rätt och vilka som var fel. Det är dock inte säkert att det fanns någon möjlighet att veta den saken i förväg. Vi människor har svårt att acceptera vår begränsade förmåga att förutse framtida förlopp. Det räcker inte ens att någon korrekt förutsagt ett förlopp för att detta per automatik ska ha varit möjligt att veta i förväg. En person som säger ”det kommer att bli krona” har 50 % chans att få rätt ifall hen singlar slant. Även väldigt kvalificerade bedömare har ofta olika åsikt om framtida förlopp, och det varierar vem av dem som får rätt.

Åberopa enbart partiegna faktorer. Det är bra att vilja ta ansvar. Men vi människor har en enorm tendens att överskatta vår potential att påverka utgången av stora händelseförlopp. Det är fullt möjligt att oavsett vad Piratpartiet hade gjort, så stod det inte i vår makt att försvara vår plats i EU-parlamentet. Utgången kan ha berott främst på externa faktorer.

Åberopa enbart externa faktorer. Det kallas också för ”att skylla ifrån sig”. Exempel: ”Allt var medias fel”, ”allt var Feministiskt initiativs fel” eller ”allt var riksdagspartiernas fel”. Helt oavsett om det var möjligt för oss att klara 4 %-spärren eller inte, så hade vi kunnat få ett bättre valresultat än det vi fick. Det är extremt osannolikt att vi uppnådde bästa möjliga resultat, helt enkelt eftersom det bästa möjliga resultatet bara är ett (1) utfall, medan alla sämre resultat är ett nästan oändligt antal utfall. Det är även orimligt att tänka sig att ett partis agerande och partiets valresultat helt saknar samband. Vi har säkerligen oss själva att skylla att vi inte fick ett något bättre valresultat.

3) Fyra faktorer som avgjorde vårt valresultat i EU-valet.

Så kommer vi då till själva min eftervalanalys. I den bryter jag säkert med gott humör mot alla fina intellektuella regler jag instiftat ovan.

Eftervalanalysen ska svara på frågan: Varför gick det så dåligt i valet?

  • Piratpartiet har inte varit synligt sedan 2009

Det räcker inte att konstatera att vår partiledare varit en av de mest aktiva partiledarna när det gäller att ta plats på tidningarnas debattsidor. De flesta människor har ändå upplevelsen att Piratpartiet inte synts till sedan 2009. Det är inte utan skäl.

Valrörelsen inför detta EU-val började 2009. Detta kan inte nog betonas. Tyvärr har de flesta av de eftervalanalyser jag sett hittills haft ett alldeles för snävt tidsperspektiv. Piratpartiet försvann in i ett stort svart hål 2009 och det dröjde åratal innan vi kunde påbörja arbetet med att bygga upp synlighet igen.

Ett visst ansvar för att vi försvann in i ett svart hål 2009 bär våra EU-parlamentariker. Jag kommer särskilt ihåg en kommentar på Christian Engströms blogg från 2009. En bloggläsare bönade och bad att Christian skulle publicera en bild på något från EU-parlamentet: ”Om det så bara är en bild på en kaffeautomat!”

Jag tycker att den kommentaren symboliserar att våra parlamentariker inte har lyckats synliggöra resultatet av att Piratpartiet kom in i EU-parlamentet, på ett populariserat sätt för folk i allmänhet. (Christian har haft ambitionen att nå ut med information om sitt politiska arbete i Bryssel i textform via sin blogg och via Twitter. Detta har aldrig lyckats tidigare för någon EU-parlamentariker och var dödsdömt även för oss.)

Till Christians försvar måste framhållas att han betalade lönen för både vår förra och vår nuvarande partiledare. Allt externt arbete Rick och Anna gjort under fem år har således bekostats av Christians Brysselkontor. Detta har naturligtvis även inneburit att hans kontor haft för lite resurser att föra ut hans eget politiska arbete på något mer populariserat vis.

När Amelia Andersdotter tog plats i EU-parlamentet påbörjade hon en serie webisoder: Exile6e. Det var i sig en genial idé, men webisoderna var för komplexa till sitt innehåll, för långa och på engelska. De hade aldrig någon potential att nå bredare väljargrupper. (Min kritik ska egentligen läsas så här: Webisoderna var för bra.)

Samtidigt som våra EU-parlamentariker – åtminstone för allmänheten – försvann in i ett svart hål, drabbades Piratpartiet i Sverige av en serie konflikter som gjorde det svårt för oss att ha ett externt fokus.

Som alltid när det går väldigt bra för ett parti, så dyker det upp en massa nya aktiva. En del av dem blir värdefulla partimedlemmar, en del är rena tokstollar och några är välmenande men inte politiskt kompetenta idealister. Ytterligare andra dyker bara upp för att främja en egen agenda och tänker sig att det nya succépartiet kan vara en bra plattform för detta.

Särskilt illa var det att vi skulle försöka spika vår riksdagslista inför 2010 efter den gigantiska valframgången 2009. Alla ville finnas med på valbar plats, oavsett lämplighet.

Inför riksdagsvalet 2010 ledde även Rick Falkvinges risktagande partiledarstil till större problem än tidigare. Det kulminerade i en del oförståndiga uttalanden i media som blåste luften ur vår organisation. Nederlaget i riksdagsvalet 2010 var ett faktum.

Strax därefter påbörjades ett systematiskt arbete med att bygga upp organisationen och vår externa aktivitet. Detta kom till ett abrupt stopp när en grupp inom Piratpartiet deltog i försöken att starta ett nytt politiskt parti. Återigen följde en tid av interna konflikter. (Att starta ett politiskt parti är en demokratisk rättighet, så jag har inga synpunkter på det utan konstaterar enbart att det ledde till att Piratpartiet tappade kraft som kunde använts till extern verksamhet.)

På senare tid har Piratpartiet gjort oerhörda framsteg med att bygga upp en stark partiorganisation med lokal förankring, särskilt sedan en nästan helt nyvald partistyrelse öppnade upp för lokala föreningar, vilka började komma igång främst under 2013 och senare. Partiet har också tagit fram nytt externt material. Även om man kan ha synpunkter på det materialet, så ligger det långt över allt tidigare material i proffsighet.

Men vid det här laget var det för sent.

Man ska inte tro att ett parti kan ägna sig åt interna konflikter och befinna sig i limbo mellan 2009-2012, och sedan 2013 börja se de positiva konsekvenserna av ordning och struktur och under 2014 bedriva en valrörelse. Och förvänta sig att väljarna och media ska komma ihåg partiet.

En eftervalanalys som inte beskriver ovanstående bild, utan enbart tar sikte på valrörelsen eller tiden just innan, missar något väsentligt. Dessa analyser missar det faktum att de som sagt att ”Piratpartiet försvann 2009″ har haft helt rätt tills alldeles nyligen.

  • Vi har underskattat betydelsen av vår ojämnt fördelade geografiska väljarbas

Vi fick 2,2 % i EU-valet. Men den siffran är samtidigt en illusion. Jag har detaljgranskat valresultatet för samtliga kommuner i Sverige, och drar en del slutsatser av detta.

I de allra flesta kommuner fick vi betydligt mindre än 2,2 %. Det var den stora folkmängden i storstadsregionerna, där vi fick mer än 2,2 %, som drog upp vårt totala valresultat. I de flesta kommuner på landsbygden (vilket är en överväldigande majoritet av Sveriges ca 300 kommuner) fick vi 1-1,5 %. I vissa områden även under 1 %.

Piratpartiet har ett extremt ojämnt fördelat väljarstöd i landet. Skiljelinjen går mellan stad och landsbygd. Skiljelinjen går även mellan orter där vi har lokal aktivitet och där vi inte finns lokalt. Lokalt kampanjande gör en jätteskillnad.

Skiljelinjerna kan rentav gå inom kommunerna, mellan stad och landsbygd. Ett extremt exempel är Umeå. I valkretsen för centrala Umeå fick vi 4,28 %. I valkretsen för landsbygden runt Umeå fick vi 2,23 % (vilket visserligen inte ligger under landsgenomsnittet, men ändå kan illustrera poängen).

Det är ungdomar i storstäderna som utgör vår starkaste väljarbas. Det är också av naturliga skäl främst i städer som vi har lokal aktivitet. De stora delar av den svenska landsbygden där vi saknar lokal aktivitet, drog ner vårt valresultat betänkligt.

I våra förhoppningar inför EU-valet i år, upplever jag att vi missade att beakta den geografiska effekten. Även f.d. statsminister Göran Persson konstaterar att det är på landsbygden man vinner val.

  • Vi blev exkluderade av media / Feministiskt initiativ fick rollen som utmanarparti

I viss utsträckning är det sant att vi blev exkluderade av media. Men vad ska man förvänta sig för ett parti som varit ”nästan osynligt sedan 2009″? (Särskilt skamligt var det dock att SVT inte tog hänsyn till EU-valet i placeringen av Agendas partiledardebatt.)

När vi trodde att vi hade en chans förstod vi inte medialogiken. Piratpartiet hade inget särskilt nyhetsvärde den här gången. (Annat än ett trött omnämnande om att vi skulle åka ut.) Varför skulle vi ha nyhetsvärde? För att vi fått saker uträttade i EU-parlamentet? För att våra kärnfrågor handlar om grundvalen för det demokratiska samhället? För att vi har relevant politik inför nästa mandatperiod? I efterhand framstår sådana förhoppningar tråkigt nog som ofantligt naiva.

Själva poängen är egentligen inte F!. Poängen är en effekt som många av oss totalt underskattade, nämligen att ett parti inte kan vara utmanarparti mer än en gång. När opinionsundersökningarna inför EU-valet började dyka upp, blev vinkeln naturligtvis enligt medialogiken: ”Piratpartiet rasar från 7,13 %. Kommer troligen åka ur EU-parlamentet”.

Detta var ett enormt kraftfullt massmedialt narrativ. Alla siffror under 4 % (egentligen under 7,13 %) innebar en ”katastrof” för Piratpartiet. Det går inte att vara utmanare ifall man har rasat i opinionen sedan förra valresultatet. En utmanare är per definition ett parti som kämpar från en låg utgångspunkt. Där hade F! sin chans. (Tillsammans med andra faktorer som också spelade F! i händerna. Dock får man konstatera att F! fick ett avsevärt svagare valresultat 2014 än vad Piratpartiet fick 2009.)

Den strategi vi valde inför valet var en exponeringsstrategi. Att via olika insatser exponera att Piratpartiet finns, att vi utfört saker i EU-parlamentet och att det finns skäl att rösta på oss även detta val. Den strategin hade inte potentialen att nå ända fram eftersom vi behandlades på ett helt annat sätt av media än de etablerade partierna.

  • Vi uppfattades som ett för ”smalt” alternativ

Vi hade fattat beslutet att satsa på våra kärnfrågor, snarare än att lyfta fram vår politiska breddning. Under valrörelsen blev det uppenbart att media, allmänhet och politiker var oförmögna att skilja EU-valet från det kommande riksdagsvalet. Detta gjorde kanske att EU-valrörelsen blev ovanligt politiskt bred, då många krafter kämpade för att få upp väldigt olika politiska frågor på dagordningen. Det var även tydligt i exempelvis medias valkompasser att vi led av att framställas som ett smalt enfrågeparti.

Jag är dock inte överdrivet kritisk mot de partivänner som drev igenom att vi skulle satsa på våra fokusfrågor i EU-valet. Innan valet kan detta ha tett sig rationellt. I förra EU-valet fick vi framgång med våra fokusfrågor, och det är inom våra fokusfrågor vi levererat i EU-parlamentet. Våra EU-parlamentariker har samtidigt inte varit tillräckligt involverade i vår breddningsprocess för att kunna torgföra den väl. Jag tänker inte falla i fällan ”rationaliserad efterklokhet”.

Jag vill inte heller överdriva betydelsen av att vi inte lyfte fram vår breddning, även om det var ett misstag, då de andra ovannämnda faktorerna sannolikt påverkat våra möjligheter långt mer. Jag vill inte falla i fällan ”kontrafaktisk historieskrivning”.

Troligen skulle vi ha åkt ur EU-parlamentet även om vi lyft fram breddningen och en eftervalanalys kunde i så fall (felaktigt) ha konstaterat att: ”Vi borde ha fokuserat på våra kärnfrågor”.

Slutsatsen (TL;DR) är att vi misslyckades i valet främst på grund av den partiegna faktorn att vi varit mestadels osynliga sedan 2009 (särskilt på landsbygden) och den externa faktorn med medialogiken. Eventuellt hade det kunnat gå marginellt bättre om vi lyft fram vår breddning tydligare, men det är enbart en hypotes.

I efterhand tror jag inte att det låg i vår makt att försvara våra mandat i EU-parlamentet när vi gick in i valrörelsen. Det var troligen alldeles (!) för sent redan 2012-2013.

Då kommer jag in på den sista, och kanske viktigaste, delen av min ”faktabaserade” eftervalanalys.

4) Vad har vi egentligen för utgångspunkt inför höstens kommunval?

EU-valet är inte slutet för Piratpartiet. Långt därifrån. Men resultatet kräver en ändrad ansats inför valen i höst, vilket vår partiledare har bloggat om.

Även om vi absolut inte lägger ner riksdagskampanjen, så kommer väldigt mycket fokus att hamna på de 24 kommuner där vi ställer upp. Därför har jag ännu noggrannare detaljstuderat valresultatet i EU-valet för dessa 24 kommuner.

Jag vill ha svar på frågan: Var har vi störst chans att komma in i kommunfullmäktige?

Det är nämligen inte så att vi har störst chans bara för att vi fått högst procentsiffra i EU-valet i en viss kommun. Svårigheten att komma in i en kommun varierar från ort till ort beroende på (1) antalet mandat i kommunfullmäktige, (2) antalet röstande invånare i kommunen och (3) hur de olika valkretsarna ser ut.

Nedan finns en sammanställning över hur stora våra chanser är att få kommunala mandat, med utgångspunkt i väljarstödet i EU-valet.

Beräkningsmodell: Jag har delat antalet mandat som fördelas på valkretsnivå med antalet röster i kommunvalet 2010 för den valkretsen, och ställt detta i förhållande till antalet röster i EU-valet. (För varje kommun har jag enbart tagit med den valkrets där vi har störst chans att få mandat, eftersom mandaten fördelas på valkretsnivå.)

100 % betyder att Piratpartiet fick tillräckligt många röster för att komma in i kommunfullmäktige, ifall EU-valet hade varit ett kommunval. 50 % betyder att vi fick hälften så många röster som skulle ha krävts.

KommunValkretsMandat?
LundLunds Västra120%
UmeåUmeå centrala118%
LinköpingLinköping Nordväst91%
UppsalaUppsala Mellersta81%
NorrköpingNorrköping norra valkrets78%
LuleåLuleå Norra Valkrets71%
HärnösandHärnösand62%
MalmöMalmö Östra55%
TäbyTäby Västra53%
SalaSala53%
Upplands VäsbyNorra valkretsen53%
VästeråsVästerås Östra valkrets51%
GöteborgGöteborg, Centrum46%
KarlstadKarlstad Östra46%
HelsingborgHelsingborg Södra44%
SvalövSvalöv44%
ÖrkelljungaÖrkelljunga43%
KarlshamnKarlshamn Ö41%
SträngnäsSträngnäs Östra41%
Stockholm1 Södermalm-Enskede38%
LandskronaLandskrona Södra33%
VilhelminaVilhelmina30%
ÖrebroÖrebro Södra24%
SkinnskattebergSkinnskatteberg21%

(Helsingborgs siffror är osäkra, eftersom de ändrat valkretsarna på ett sätt jag inte lyckats kompensera för. Troligen är min siffra mer optimistisk än den verkliga siffran.)

Slutsatsen är att vi skulle fått mandat i Lund och Umeå, om EU-valet hade varit ett kommunval utifrån det antal röster som krävdes vid kommunvalet 2010.

I Linköping, Uppsala och Norrköping fick vi mer än 3/4 av de röster som skulle ha krävts för ett mandat.

En sådan här sammanställning är förhoppningsvis till hjälp inför höstens val, ifall partiet funderar över vilka orter som viktigast att satsa på.

Det är samtidigt bara en indikation (men en viktig sådan) eftersom det naturligtvis kan hända att Piratpartiet lokalt på någon ort kan lyckas positionera sig i en kommunfråga, och på det sättet vinna särskilt stöd inför kommunvalet, även om orten inte lyckades lika bra i EU-valet.