Jag är så ledsen för Norges skull

Jag är så ledsen för det som har hänt i Norge.

Jag känner sådan sorg över alla dessa människor som har dött. För deras anhöriga. Föräldrar. Syskon. Barn.

Ett chocktillstånd – det är vad jag befinner mig i. Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, skriver samlat och fint på Svt debatt:

”Terroristers främsta mål är inte att döda en eller tio personer. Deras mål är att lamslå samhället med en skräck som ingen av oss riktigt förmår att se i vitögat. De vill få det fria och öppna samhället att förblindas så av rädsla att det monterar ned sig själv. Det är därför deras förehavanden kallas terror – skräck. Vi måste våga stå upp för den frihet och öppenhet som man för ett halvt sekel sedan kämpade hårt för att få behålla.”

Jag är stolt över Anna, en sådan fin och ansvarsfull partiledare vi har.

Själv känner jag den skräck som terroristerna vill framkalla. Jag är också ett offer för terrorattentaten.

Jag måste även erkänna att det första jag tänkte när jag hörde om attackerna var att det rörde sig om islamistisk terrorism.

De flesta terrordåd utförs visserligen av separatister som IRA eller ETA. Men det är liksom inte aktuellt i Norge.

Nu känner jag skammens blygsel på mina kinder.

Jag är inte bara ett offer för terrorattacken, jag är tydligen även lite delaktig i den idéströmning som lett fram till detta fruktansvärda dåd. Tydligen har jag trots min ovilja mot det, smittats av terrorism = islamism. Varför skulle jag annars associera på det sättet?

Gärningsmannen var en främlingsfientlig islamkritiker, aktiv i norska fremskrittspartiet. Ett parti som ungefär kan jämföras med Sverigedemokraterna. Ändå skjuter den sortens jämförelser riktigt tokigt vid sidan av. För Sverigedemokrater är ganska lika muslimer på det sättet att de är vanliga människor. Extremister finns i alla läger.

Det värsta terrorattentatet i nordens historia blev inte ett islamistiskt terrordåd, utan ett islamkritiskt. Ett främlingsfientligt dåd. Riktat mot de politiker som uppfattas som ansvariga för ”massinvandringen”.

Jag har nog inte varit så balanserad i mina facebook-uppdateringar eller twittermeddelanden under det senaste dygnet. Det rationella tänkandet går i baklås när någonting så fruktansvärt som detta inträffar.

Det var inte lämpligt av mig att skriva:

”Jag tycker att det är så skönt att terroristen i Norge inte var muslim. Nu tvingas norrmännen hata sig själva istället.”

Långt ifrån smakfullt att alls använda ordet ”skönt” i ett läge där jag egentligen känner en ofattbar, nästintill enorm, empati för norrmännen.

Men jag var inledningsvis säker på att det var islamister som låg bakom. Och jag kände mig ledsen över de kränkningar som nu skulle drabba oskyldiga människor, bara därför att de råkar vara muslimer eller araber. I USA efter 11 september utfördes rentav mord på oskyldiga människor med ”arabiskt utseende”. Och kränkningarna därefter har varit legio.

Det utförda terrordådet visar hur absurt det är att generalisera utifrån etniskt ursprung eller religiös tillhörighet. Att hata norrmän vore ju absurt. Lika absurt som att rikta misstänksamhet mot muslimer eller araber i samband med islamistiska terrordåd. För övrigt lika absurt som att rikta fientlighet mot Sverigedemokraterna just nu.

Terrordåd är en fråga om klass. Den norska kristna terroristen kallar man gärna ”ensam galning”. Hur ofta hör man det uttrycket efter ett islamistiskt terrordåd?

Jag är så ledsen för Norges skull. Så ledsen. Och så ledsen över att fientligheten mot muslimer nu lett till ett avskyvärt terrordåd.