The Pirate Bay är som fenomen både ett enastående hjältedåd och en smula problematiskt.

Sajten har fört kulturälskare från hela världen samman, bidragit till framväxten av en piratkultur på nätet och skapat möjlighet till nya kulturupplevelser. Det är inte så få filmer som jag sett enbart för att jag hittat dem på Pirate Bay. Annars hade jag inte ens känt till deras existens.

Sajten har även gjort sig känd för att med ett rått, fräckt och vulgärt språkbruk håna människor som arbetar i nöjes- och kulturindustrin och som känt sig hotade av den nya teknikens möjligheter. Sajten har också bidragit till att centralisera snarare än decentralisera kopierandets infrastruktur.

Framförallt är The Pirate Bay en symbol. En symbol för kampen mellan gammalt och nytt, mellan det framväxande immateriella samhället – där kopiering utan hänsyn till upphovsrätt är något självklart – och ett gammalt kulturetablissemang som gjort om kulturen till en produkt, rentav till fysiska produkter.

Båda ”sidor” har sagt sorgliga saker om varandra. På grund av industrins identitetskris och piratrörelsens extremism. Industrin har kallat sina egna kunder för tjuvar. Piratrörelsen har anklagat bokförlag och journalister för att vilja undergräva demokratin och rättssamhället.

Jag vet inte vad som var hönan eller ägget. En del menar att dräpandet av Napster var “the defining moment”. Att upphovsrättsindustrin i och med detta valde strategi och gav upphov till aggressionen mellan de två lägren. The Pirate Bays råd till upphovsrättsindustrins advokater är som bekant att knulla sig själva med teleskopbatonger. Kanske en aggressiv reaktion på aggression, men knappast något som bidragit till att bygga broar.

“Instead of simply recommending that you sodomize yourself with a
retractable baton, let me recommend a specific model – the ASP 21″. The
previous lawyers tried to use a cheaper brand, but it broke during the
action.”

Det är lätt att förstå att kulturskapare reagerade med ryggmärgen, med stämningar och advokater, när spelplanen förändrades. Men det var inte rätt. När författare och musiker lyfter fram kinesisk censur som ett gott exempel blir jag obehaglig till mods.

Jag hoppas att Piratpartiet kan vara en enande länk mellan en industri i identitetskris och en politisk rörelse på väg från extremism till etablissemang.

Nu har The Pirate Bay nekats prövningstillstånd i Högsta domstolen. Vad betyder det?

Först och främst inte så mycket, eftersom Hovrättens dom säkert kommer att överklagas till EU-domstolen. Inte heller är det väl någon som tror att The Pirate Bay kommer att försvinna från nätet. (En smula önskar jag nästan att något sådant skulle ske, och tvinga fram en mer decentraliserad infrastruktur för fildelningen.)

Men framförallt är upphovsrättsindustrins “vinst” över The Pirate Bay själva definitionen av en pyrrhusseger. Därför att det inte går att strida mot den mänskliga naturen, mot kopierandet och delandet av kultur.

Eller som gänget bakom The Pirate Bay uttrycker det på sin blogg:

“Because you won’t stop sharing those files. Because we will not stay down. Because no one can turn back time. Together, we are the iron that hardens with each strike.

In this year of the storm, the winners will build windmills and the losers will raise shelters. So flex your muscles, fellow pirates, and give power to us all! Build more sites! More nets! More protocols! Scream louder than ever and take it to the next level!”

The Pirate Bay är som fenomen både ett enastående hjältedåd och en smula problematiskt. Sajten har fört kulturälskare från hela världen samman, bidragit till framväxten av en piratkultur på nätet...